...

jag avskyr att känna den här känslan. den känsla som får en att känna sig så enormt liten och betydelselös. jag vet att det inte är så. jag har den bästa som finns att ha bredvid mig varje natt och de bästa på jobbet som taggar till en när man är lite nere. ändå så kan jag inte undgå den. jag skulle så gärna bara vilja sova bort den, men jag hoppas att jag kanske får höra någonting annat istället som får mig ett leende.